sa' jag ’ringaktningen!’ — men tarvligheten hos annat folk’ — jag menade förstås det andra könet — ’håller dem utanför’. Det kunde hon väl nog tåla att höra, vasa'?»
»Det var ganska bra sagt.»
»Ja, och jag skulle ha sagt det, om så döden och saligheten hade tagit mig för det. Så modig är jag, se, när jag riktigt vill.»
»Det var mig en karlakarl, och stursk som fan.»
»Förstår ni hur skickligt det var sagt? Ser ni, det var ju i verkligheten om att jag skulle bli fogde; men jag sa' det inte så tydligt att hon kunde förstå min mening, och därför kunde jag säga det så mycket kraftigare. Så klok var jag! — Men hon må gärna gifta sig med vem hon behagar. Kanske det är hög tid på! Jag tror att herr Boldwood kysste henne bakom höstacken vid fårtvättningen härom da'n, det tror jag.»
»Det var lögn!» sade Gabriel.
»Åhå, vän Oak — hur vet ni det?» sade Henery milt.
»För att hon har berättat för mig hur alltsammans gick till,» sade Oak, med en fariseisk känsla av att han i den här saken inte var såsom andra fårklippare.
»Ni må ha rätt att tro vad ni vill,» sade Henery buttert, »all möjlig rätt. Men det kan allt hända att jag ser lite längre i saken, jag! Att vara klok nog för att passa till fogde är ju inte så mycket — men ändå litet mera än ingenting. Men jag ser helt lugnt på livet. Förstår ni mig,
