254
kära grannar? Mina ord, hur enkla de än är, är kanske för krångliga för somligt folks huvud.»
»Åh jovisst, Henery, vi förstår er nog alldeles bra.»
»Jag är en underlig gammal kurre, gubbar — kastad omkring här i livet såsom vore jag intet! En smula förstörd är jag också. Men jag har nog mina kloka sidor — mycket kloka till och med! Jag skulle nog kunna ta's med en fårherde, hjärna mot hjärna! Men nej — nenej män!»
»En underlig gammal kurre, säger ni,» inföll maltmästaren i klagande ton. »Och ändå är ni inte något gammal alls att skryta med — inte det minsta gammal. Inte ens hälften av era tänder är borta ännu; och vad är det med ens ålder så länge tänderna är kvar? Var jag inte utled vid äktenskapet innan ni ens kunde gå? Det är bara skräp att vara sexti år när annat folk är långt förbi åtti — det är just något att komma med!»
Det var en oföränderlig sed i Weatherbury att låta obetydligare tvisteämnen vila då det gällde att lugna maltmästaren.
»Bara skräp, javisst!» sade Jan Coggan. »Maltmästare, Vi vet nog att ni är en märkvärdig gammal veteran, och det kan ingen bestrida.»
»Ingen,» sade Joseph Poorgrass. »Ni är ett mycket sällsynt gammalt skådestycke, maltmästare, och för den himlagåvan högaktar vi er alla.»
»Jaha, och när jag var ung i världen, när mina sinnen var i sin fulla välmakt, så var jag också
