Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/257

Den här sidan har korrekturlästs
255

omtyckt av somliga som kände mig,» sade maltmästaren.

»Det var ni visst det — det var ni visst.»

Den böjde och gråhårige mannen var tillfredsställd, och det var Henery Fray skenbarligen också. För att hålla trevnaden vid makt började Maryann yttra sig; hon, med sin bruna hy och sin arbetsdräkt av rostbrunt halvylle, hade för närvarande den gyllene nyansen hos en gammal oljemålning — påminte i synnerhet träffande om Nicolas Poussin:

»Har ingen reda på någon krokig eller halt eller annars någon skralare sortens karl som skulle vilja ha mig stackare?» sade Maryann. »En fullkomlig man väntar jag mig inte att få här i livet. Om jag skulle få höra av någon sådan, skulle det göra mig mera gott än öl och bröd.»

Coggan hittade på något lämpligt svar. Oak fortsatte med klippningen och sade aldrig ett ord vidare. Ett bittert lynne hade fallit över honom och förjagat hans sinnesro. Bathseba hade visat tecken till att upphöja honom över hans vederlikar genom att utnämna honom till den fogdesyssla som lantgården oundgängligt krävde. Han brydde sig inte om sysslan för lantgårdens skull: det var för hennes skull, såsom älskad av honom och icke gift med en annan, som han hade brytt sig om att få den. Hans begrepp om henne föreföllo nu dunkla och otydliga. Sin straffpredikan för henne ansåg han nu för sin dummaste dumhet. Långtifrån att ko-