Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/26

Den här sidan har korrekturlästs

24

yttersta träden i planteringen, i verkligheten inte alls var en stjärna. Det var ett konstgjort ljus på helt nära håll.

Att finna sig själv helt allena nattetid på ett ställe där man väntat och hoppats att få sällskap är rätt skrämmande för somligt folk; men vida mera prövande för nerverna är det att upptäcka att man befinner sig i hemlighetsfullt och okänt sällskap när intuition, sinnesförnimmelser, minne, analogislut, sannolikhetsberäkning, induktion och alla slag av förnuftiga anledningar i logikerns register ha sammanslutit sig för att övertyga ens medvetande om att det är fullkomligt isolerat.

Farmare Oak gick framåt mot trädplanteringen och trängde sig genom dess lägre grenar från lovartssidan. En dunkel massa nedanför sluttningen påminde honom att ett skjul befann sig där, så beläget att det var anbragt i en inskärning i kullens mark, varigenom taket i sin bakre del var nära nog i jämnhöjd med marken. Framtill bestod det av bräder som spikats på pålar och tjärats för att bli hållbarare. Genom takets och sidoväggarnas springor utträngde strimmor och prickar av ljus, och dessas förenade sken utgjorde den strålglans som först hade lockat honom. Oak gick fram till baksidan av skjulet, lutade sig ner över dess tak och lade ögat intill ett hål; och då kunde han tydligt se det inre av skjulet.

Det inrymde två kvinnor och två kor. Bredvid de två sistnämnda stod en ångande klisörja