262
— nästa vers; jag skall hjälpa till i de höga tonerna, om andedräkten tryter er: —
»Och pi’lens gren’ skall blomma,
»Och säl’gen stå’ så grön.»
Men sångaren kunde inte övertalas att sjunga vidare. Bob Coggan skickades hem för att han hade burit sig illa åt, och lugnet återställdes av Jakob Smallbury, som gav till bästa en ballad lika lång och omfattande som den varmed den gamle dryckesbrodern Silenus vid ett liknande tillfälle roade sina ledsvenner Chromis och Mnasylus, jämte andra festprissar på den tiden.
Det var ännu den ljusa delen av kvällen, fastän natten stal sig över nejden och småningom gjorde sig märkbar lågt nere vid marken, i det västerns ljuslinjer ströko längs jordytan utan att märkbart återkastas av den, eller upplysa vågräta ytor längre. Solen hade smugit sig bakom ett träd med ansträngande av sina sista döende krafter; nu begynte hon sjunka, och fårklipparnes lägre kroppshalva inhöljdes i dunkel, medan deras huvuden och skuldror ännu kringglänstes av en dager, som skiftade i en gul nyans av strålljus, vilken tycktes inneboende i dem själva snarare än lånad utifrån.
Solen gick ner i ett ockergult töcken; men de sutto och pratade vidare och blevo muntra som gudarna i Homeros' himmel. Bathseba tronade alltjämt innanför fönstret, och sysslade med en virkning, från vilken hon då och då tittade upp
