Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/266

Den här sidan har korrekturlästs

264

terramen. Boldwood hade trätt fram till vänster om henne inne i rummet. Hennes röst var vek och litet darrande att börja med; men snart svällde den ut till fyllig klarhet. Senare händelser gjorde att en av verserna ihågkoms i månader — ja i åratal — av mer än en bland dem som voro församlade där:

»Hon var en fager tärna,
en krigsman sökte hennes hand,
och ingen talte så fagra ord
vid Allan-älvens strand.»

Såsom beledsagning till de smekande tonerna från Gabriels flöjt utförde Boldwood en basstämma med sin välkända-djupa röst, vars toner emellertid framvällde så sakta, att de helt och hållet avstodo från att av sången göra en duett i vanlig bemärkelse; de bildade snarare en rik och dunkel bakgrund, som framhävde hennes stämma och gåvo den relief. Fårklipparne lutade sig mot varandra, såsom vid urtidens herdemåltider, och de voro så tysta och hänryckta, att hennes andhämtning nära nog hördes mellan raderna i sången; och vid slutet av balladen, då dess sista ton dröjde kvar för att långsamt dö bort, uppstod detta mummel av förtjusning som utgör det mest utsökta av allt bifall.

Det behöver knappast nämnas att Gabriel inte kunde underlåta att ge akt på farmarens beteende mot deras värdinna denna kväll. Och dock låg det ingenting anmärkningsvärt i