Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/269

Den här sidan har korrekturlästs
267

rygg och fasthållande hennes hand mellan sina båda. Hans kropp var i rastlös rörelse, på grund av vad Keats i en av sina dikter kallar en alltför salig salighet. Denna sällsamma frånvaro av all värdighet, framkallad av kärleken hos en man, vars främsta kännemärke dittills alltid varit just värdighet, var i sin förbryllande brist på följdriktighet en plåga för henne, som förkvävde en stor del av den glädje hon erfor av att se sig tillbedd.

»Jag skall försöka att älska er,» sade hon med en darrande röst, som var alldeles olik hennes vanliga självförtroende. »Och om jag på något sätt kan övertyga mig om att jag kan bli er en god hustru, skall jag nog gärna gifta mig med er. Men, herr Boldwood, ni måste förstå att tvekan i en så viktig sak är aktningsvärd hos varje kvinna, och jag vill inte ge er ett högtidligt löfte ännu i afton. Jag skulle hellre önska att ni ville vänta några veckor, tills jag bättre har betänkt min ställning.»

»Men ni hoppas och tror att …»

»Jag hoppas och tror att efter de fem eller sex veckor, som äro mellan oss och skördetiden — och under vilka ni säger att ni ämnar resa bort hemifrån — jag skall kunna lova att bli er hustru,» sade hon med stadig röst. »Men kom väl ihåg, att jag ingenting lovar ännu.»

»Det är tillräckligt; jag begär inte mer. Jag kan vänta, i tanke på dessa ord av er. Och nu, fröken Everdene, god natt!»