i ett ämbar. Den ena kvinnan hade hunnit förbi medelåldern, Hennes följeslagerska var tydligen ung och behagfull; han kunde inte bilda sig någon riktig föreställning om hennes utseende, emedan hon befann sig nära nog omedelbart under hans öga, så att han såg henne i fågelperspektiv, såsom Miltons Satan först fick syn på Paradiset. Hon bar varken mössa eller hatt, men hade höljt sig i en stor kappa, som var vårdslöst slängd som skydd över hennes huvud.
»Se så, nu ska’ vi gå hem,» sade den äldre av de två, stödjande knogarna mot höfterna och kastande en återblick på hela deras förehavande. »Jag hoppas Daisy kommer sig nu. Jag har aldrig blivit värre skrämd i hela mitt liv, men jag bryr mig inte om en smula oro bara hon blir frisk igen.»
Den unga kvinnan, vars ögonlock tydligen hade en böjelse att falla ihop vid första tillbud till tystnad, gäspade utan att vidga sina läppar i någon obehaglig grad, varuppå Gabriel smittades och gäspade lätt och sympatiskt.
»Jag önskar vi vore rika nog att hyra en karl att uträtta sådant här åt oss,» sade hon.
»Men nu är vi det inte, och då måste vi göra det själva,» sade den andra; »ty du måste hjälpa mig, om du stannar.»
»Nå, i varje fall har min hatt flugit sin väg,» fortsatte den yngre. »Jag tror den for över häcken. Tänk att en sådan här liten vindpust kunde ta den av mig!»
Den av korna, som stod, var av Devonshire-
