Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/270

Den här sidan har korrekturlästs

268

»God natt,» sade hon vänligt, nästan ömt; och Boldwood drog sig tillbaka med ett lyckligt leende.

Bathseba kände honom bättre nu än förr; han hade helt och hållet blottat sitt hjärta, tills han i hennes ögon nära nog liknade en stor och ståtlig fågel som berövats den fjäderprakt som utgjort hela dess ståt. Hon hade förskräckts över sin forna djärvhet och strävade nu att göra bot för den, utan att betänka om hennes synd verkligen förtjänade hela det straff hon nu ville ålägga sig därför. Att hava dragit allt detta över sitt huvud var förskräckligt; men efter en tid blandades hennes förskräckelse trots allt med en viss tjusning. Den lätthet varmed även de blygaste kvinnor stundom trösta sig inför det förskräckliga, blott det blandas med en smula triumf, är rätt märkvärdig.