270
vissheten att ingen fara förelåg; den värsta upptäckt hon kunde vänta sig göra var att en häst inte hade tillräckligt strö, att hönsen inte alla voro inne, eller att en dörr inte var stängd. Denna kväll inspekterade hon alla byggnader såsom vanligt, och sedan gjorde hon en rund till lantgårdens fålla. Här stördes stillheten av intet annat ljud än av många mulars mumsande samt av nästan osynliga näsborrars stentorsartade andedrag, som slutade med pustanden och flåsanden, liksom de långsamma fläktarna ur en blåsbälg. Sedan kunde mumsandet åter taga vid; en livlig inbillning kunde bistå ögat i att urskilja en grupp av ljusröd-vita näsborrar, djupa som bergshålor, och mycket mjuka och fuktiga på ytan — inte vidare behagliga att vidröra förrän man blivit van vid dem; munnarna under dem voro synnerligen fallna för att sluta sig omkring varje del av Bathsebas dräkt som kom inom räckhåll för deras tungor. En ännu noggrannare betraktare kunde ovanför dessa skönja en brun panna och tvenne stirrande ehuru icke ovänliga ögon, samt ovanom alltsammans ett par vita, krokiga horn, liknande två synnerligen nya nymånar; och ett dröjande »muu!» förkunnade stundom med obestridlig förvissning, att alla dessa företeelser voro de karaktäristiska kännemärkena och dragen hos Smörblomma, Vitfot, Dockan, Blässan, Blinköga, Stjärna o. s. v., o.s.v., — hela den aktningsvärda församling av Devonshire-kor som tillhörde ovansagda Bathseba.
