Hennes väg hem tillbaka ledde längs en gångstig genom en dunge av smäckra unga tallar, som hade planterats där ett antal år tidigare för att skydda gården mot nordanvinden. Deras täta och yviga kronor voro så hopflätade, att där var halvdunkelt vid molnfri middagstid, skumt om aftonen, mörkt som midnatten vid skymningens tid, och svart som det egyptiska mörkret vid midnatt. Att beskriva detta ställe är att skildra en vidsträckt, låg, naturlig hall, vars lummiga tak uppbars av smärta, naturliga pelare av trä, och vars golv täcktes av en mjuk matta av fallna barr och multnade kottar, med en grästuva här och där.
Denna bit av gångstigen var alltid den mest prövande på den nattliga runden, ehuru, då hon gav sig på väg, hennes farhågor aldrig voro livliga nog att driva henne till att medtaga en ledsagare. Här smög hon sig fram så tyst som tiden — och nu tyckte Bathseba alldeles att hon hörde fotsteg, som kommo från dungens motsatta ände. Jovisst var det där fotsteg! Hennes egna steg blevo ögonblickligen ljudlösa som snöflingor. Hon lugnade sig själv med en påminnelse att det var en allmän stig, och att vandraren troligtvis var någon bybo som var på väg hem; men hon beklagade ändå att mötet skulle äga rum just på det mörkaste stället av hela vägen, om också just utanför hennes egen dörr.
Ljudet kom närmare, kom alldeles nära, och en gestalt var tydligen i begrepp att glida förbi
