272
henne, då någonting drog henne i kjolfållen och kraftigt fastnaglade den vid marken. Den plötsliga ryckningen var nära att kasta Bathseba omkull. Då hon åter sökte jämvikten, strök hon emot varmt kläde och knappar.
»En duktig knuff, på min ära!» sade en manlig röst, omkring en fot ovanför hennes huvud. »Har jag gjort er illa, kamrat?»
»Nej,» svarade Bathseba, och försökte dra sig undan.
»Vi har visst fastnat ihop på något sätt, tror jag.»
»Ja.»
»Är ni en kvinna?»
»Ja.»
»En dam, borde jag ha sagt.»
»Det gör ingenting till saken.»
»Jag är en karl jag.»
»Jaså.»
Bathseba ville ånyo sakta draga sig undan, men det hjälpte inte.
»Är det en blindlykta ni har där? Jag tycker nästan det är det,» sade mannen.
»Ja.»
»Om ni tillåter, skall jag öppna den och befria er.»
En hand grep lyktan, öppnade skjutluckan, strålarna trängde ut ur sitt fängelse, och Bathseba såg med förvåning sin situation.
Den man hon var fjättrad vid strålade av mässing och scharlakan. Det var en soldat. Hans närvaro framträdde ur mörkret som en trumpet-
