stöt genomtränger tystnaden. Mörkret, som ända hittills varit ställets skyddsande, var nu helt och hållet förjagat, mindre av lyktskenet än av vad det belyste. Kontrasten av denna uppenbarelse mot hennes förväntning om någon olycksbådande figur i dunkel dräkt var så stor att den på henne hade verkan av ett trollslag.
Det visade sig genast att krigarens sporre hade trasslat in sig i det spetsverk som prydde randen av hennes kjol. Han fick en skymt av hennes ansikte.
»Jag skall ta lös det på ögonblicket, fröken,» sade han med plötsligt påkommen artighet.
»Nej för all del — jag kan nog göra det, tackar så mycket,» svarade hon hastigt, och böjde sig ner för att utföra detta.
Det var inte så lätt att få det löst. Sporrens trissa hade inom dessa. få ögonblick trasslat in sig så grundligt i spetsverkets trådar, att åtskiljandet tydligen måste kräva en viss tidsrymd.
Även han lutade sig ner, och lyktan som stod på marken mellan dem kastade glansen ur sin öppna sida in bland tallbarren och det långa fuktiga gräsets strån med effekten av en stor lysmask. Den strålade uppåt mot deras ansikten, och kastade över halva trädplanteringen jättelika skuggor av både mannen och kvinnan, i det bådas dunkla gestalter förvrängdes och stympades då de avtecknades mot trädstammarna, tills de försvunno till intet.
Han såg stadigt in i hennes ögon då hon
18 — Thomas Hardy I
