larna i hennes kjol började ge vika med ett ljud som av en lillepyttsk gevärssalva.
»Jag förtjänar den tuktan era ord ger mig. Men varför skall en så skön och dygdig flicka ha en sådan avsky för sin faders kön?»
»Gå er väg, var så god!»
»Vad nu, min sköna — och släpa er efter mig? Titta bara hit: jag har aldrig sett maken till trassel!»
»Åh, det är skamlöst av er; ni har gjort det värre med flit för att hålla mig här — joo!»
»Det skulle jag visst aldrig kunna tänka mig!» sade sergeanten, med en munter blinkning.
»Det har ni gjort, säger jag er!» utropade hon, högst förbittrad. »Nu vill jag själv ta löst det. Låt mig göra det!»
»Javisst, fröken, jag är inte av stål.» Han bifogade en suck som innehöll så mycket gyckel som en suck kan innehålla utan att helt och hållet upphöra att vara en suck. »Jag är tacksam för en vacker anblick, till och med då den kastas åt mitt håll såsom ett ben åt en hund. Dessa ögonblick skall blott alltför hastigt ta slut!»
Hon knep ihop läpparna i beslutsam tystnad. Bathseba funderade i sitt sinne på att med en djärv och desperat ryckning frigöra sig, med risken att lämna valplatsen med förstörd kjol. Men den tanken var för hemsk. Klänningen — som hon hade tagit på sig för att vara prydlig vid måltiden — var hennes garderobs pièce de résistance; ingen annan ägde hon som klädde henne så väl.
