26
ras, och omslöts av en tät varm hud av praktfull indiskt röd färg, lika absolut jämn från huvud till svans som om djuret blivit doppat i ett bad av sådant färgämne, och dess långa rygg var matematiskt vågrät. Den andra kon var fläckigt grå och vit. Vid dess sida varsnade Oak nu en liten kalv, omkring ett dygn gammal, som tittade nötaktigt på de två kvinnorna, på ett sätt som röjde att den inte länge varit van vid synens fenomen, och som ofta vände sig mot lyktan, tydligen inbillande sig att det var månen, då ju dess ärftliga instinkt inte ännu hade haft tillräckligt tid att korrigeras av erfarenheten. Lucina[1] hade tydligen haft arbete nyss bland korna såväl som bland fåren på Norcombe Hill.
»Jag tror det vore bäst att skicka efter litet havremjöl,» sade den äldre kvinnan, »sörjan är slut».
»Ja, tant; jag skall rida dit bort efter det så snart det blir dager.»
»Men här finns ingen fruntimmerssadel.»
»Jag kan nog rida på den andra, var lugn för mig.»
Då Oak hörde dessa anmärkningar, blev han mera nyfiken att få iakttaga hennes drag, men då denna utsikt betogs honom av den stora kappan och av hans luftiga belägenhet, märkte han att han började draga växel på sin fantasi för att utmåla dess detaljer. Till och med då det gäller
- ↑ Den gudinna, som övervakade förlossningarna. Ö. a.
