Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/281

Den här sidan har korrekturlästs
279

Och härav kom det sig att hon inte riktigt kunde avgöra om hon tyckte att han hade förnärmat henne eller inte.

»Har man nånsin sett på maken?» utropade hon till sist för sig själv, i sitt eget rum. »Och har någon nånsin burit sig tarvligare åt än jag gjorde — att smita i väg från en karl som bara bar sig hyggligt och vänligt åt?» Tydligen tyckte hon nu inte längre att hans osminkade beröm av hennes utseende var en skymf.

Det hade varit ett ödesdigert felgrepp av Boldwood att han inte en enda gång hade sagt henne att hon var vacker.