TJUGUFEMTE KAPITLET
Beskrivning över den nya bekantskapen
Naturliga anlag och livets växlingar hade förenat sig om att av sergeant Troy dana en undantagsmänniska.
Han var en man för vilken varje minne var endast till besvär, och varje tanke på framtiden en onyttig barlast. Hans känslor, tankar och omsorger rörde sig uteslutande om det som låg inför hans ögon, och därför var han även sårbar endast i det närvarande. Hans utsikt över tiden gestaltade sig såsom ett flyktigt ögonkast då och då: den projektion av medvetandet emot flydda och kommande dagar, som gör det förflutna till en källa för känslosamhet och det kommande till en orsak till betänksamhet, var främmande för Troy. För honom hörde i går till det förflutna, och i morgon till framtiden; i övermorgon var detsamma som aldrig.
På dessa grunder kunde han, ur vissa synpunkter, hava betecknats såsom en av de lyckligaste bland sina vederlikar. Ty det kan hävdas med stort sken av sannolikhet, att minnet är snarare en plåga än en himlagåva, och att förväntan i sin
