Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/283

Den här sidan har korrekturlästs
281

enda trevliga form — den av absolut visshet — praktiskt taget är omöjlig, medan den i formen av hopp och av de sekundära bildningarna: tålamod, otålighet, beslutsamhet, nyfikenhet, utgör ett ständigt vacklande mellan njutning och smärta.

Då sergeant Troy aldrig gjorde sig skyldig till en förväntan, blev han aldrig besviken. Som motvikt mot denna negativa vinst voro visserligen att anteckna några förluster av positiv art, på grund av att den medförde en viss trånghet i smak- och känslofrågor av högre natur. Men själsgåvornas begränsning erfares aldrig såsom en förlust av den som gör förlusten: i detta avseende står moralisk eller estetisk fattigdom i en behaglig kontrast mot den materiella, ty de som lida av en andlig brist märka det aldrig, medan de som märka den hos sig själva snart även befrias från att lida därav. Man saknar inte vad man aldrig har haft, och sergeant Troy saknade heller aldrig det han aldrig hade åtnjutit; men han hade fullkomligt klart för sig att han åtnjöt mycket som hyggligt folk saknade, och därför trodde han sig njuta mer än de, ehuru det i verkligheten var tvärtom.

Han var lagom sanningskär emot män; gentemot kvinnor ljög han såsom en kretenser[1] — ett etiskt system som mer än varje annat är beräk-

  1. Kretensernas lögnaktighet var ett ordspråk under hela forntiden; jämför bl. a. Pauli brev till Titus 1 kap. 12 v.: »Kreter, ljugare städs', ond' djur, onyttiga bukar», vilket väl här åsyftas. Ö. a.