ängar och tittade över häcken på höbärgarne. Deras skara utgjordes av ett ungefär lika stort antal av knotiga och av smäckra gestalter; de förra voro karlarna; de senare kvinnorna, vilka buro mössor av grovt lärft översydda med nankin, som hängde ned som en gardin över deras skuldror. Coggan och Mark Clark slogo hö på en avlägsnare del av ängarna, Clark gnolade en visa i takt med sin lies slag, och Jan brydde sig alls inte om att hålla takten med honom. På den närmaste ängen lassade de redan upp höet: kvinnorna räfsade ihop det till kärvar och bindor, och karlarna langade upp dessa på vagnen.
Bakifrån vagnen framträdde nu en klart scharlakansröd fläck, och fortsatte obekymrat lastningen jämte de andra. Det var den tappre sergeanten, som hade kommit till höskörden för ro skull; och ingen kunde förneka att han gjorde ställets värdinna en verklig riddartjänst genom detta frivilliga bidrag till arbetet vid en så bråd tid.
Så snart hon beträdde åkern varseblev Troy henne, stack sin högaffel i marken, grep sin spatserkäpp och steg fram. Bathseba rodnade av halvt vredgad förvirring och sänkte blicken likaväl som foten mot den stig längs vilken hon vandrade.
