Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/293

Den här sidan har korrekturlästs
291

»Nej — det vill säga — jag har nog hört Liddy säga att de gör det — men —» Hon tystnade.

Kapitulation — det var innebörden i detta enkla svar, hur försiktigt det än var — kapitulation, fast omedveten för henne själv. Aldrig uttryckte en liten avbruten mening en tydligare tanke. Den sorglöse sergeanten smålog i mjugg, och troligen smålog även Lögnens fader i sitt titthål i Tophet, ty detta ögonblick var vändpunkten i ett människoliv. Hennes ton och hennes min röjde omisskännligt att det frö, som skulle rubba husets grundval, hade slagit rot i rämnan vid dess fot: resten var blott en tidsfråga och en fråga om naturliga omständigheter.

»Där kom sanningen fram!» genmälde soldaten. »Kom inte och säg mig att en ung dam kan leva mitt i ett beundrande sorl utan att alls märka det. Åh, fröken Everdene, ni är — förlåt min rättframhet — ni är snarare till skada för mänskligheten än tvärtom.»

»Hur så då?» frågade hon, med vittuppspärrade ögon.

»Åh, det är klart nog. Jag blir inte värre hängd för ett får än för ett lamm (det är ett gammalt lantligt och enkelt ordstäv, men fint nog ändå för en simpel soldat), och därför skall jag nu sjunga ut mitt hjärtas mening, utan att bry mig om ert välbehag, och utan hopp eller avsikt att vinna er förlåtelse. Jo ser ni, fröken Everdene, så här går det till att ert vackra utseende kan komma att anstifta mera ont än gott i världen.»