inte länge här. Snart skall jag återvända till exercisens enformighet — och kanhända skall vårt regemente snart rycka ut. Och ändå vill ni taga ifrån mig det enda lilla glädjens lamm som jag äger i detta mitt tröstlösa liv. Nåja, kanske ädelmod inte hör till kvinnans mest framträdande dygder.»
»När ämnar ni fara härifrån?» frågade hon med ett visst intresse.
»Om en månad.»
»Men hur kan det vara någon glädje för er att tala med mig?»
»Kan ni ännu fråga det, fröken Everdene — fast ni vet, som ni gör — vad som var orsaken till att jag gjorde er ond?»
»Nå, om ni verkligen bryr er så mycket om en sådan dum småsak, så gör det mig detsamma,» svarade hon osäkert och tvivlande. »Men inte kan det ju vara sant att ni bryr er om ett ord av mig? ni bara säger så — jag tror bestämt att ni bara säger så.»
»Det är orättvist av er — men den anmärkningen skall jag aldrig upprepa. Jag är alltför lycklig över ett sådant bevis på er vänskap, vad det än må kosta, för att fästa mig vid ert tonfall. Jag bryr mig verkligen om det, fröken Everdene. Ni kan ju tycka att en karl är dåraktig då han bryr sig om ett enda ord — bara en morgonhälsning. Kanske han är det — jag vet inte. Men ni har aldrig varit en karl och sett på en kvinna, — och det en sådan kvinna som ni.»
»Nå?»
