Sergeanten såg på sitt ur och sade henne vad det visade. »Men fröken, har ni då inte en klocka?» frågade han.
»Just nu är jag utan — jag skall snart skaffa en ny.»
»Nej. Ni skall få en. Jo — ni skall! Till skänks, fröken Everdene — till skänks!
Och innan hon anade den unge mannens avsikt, låg en tung guldklocka i hennes hand.
»Det är ett ovanligt fint ur för att tillhöra en sådan karl som jag,» sade han lugnt. »Den klockan har sin egen historia. Tryck på fjädern och öppna boetten.»
Hon gjorde så.
»Vad ser ni?»
»En hjälmprydnad och ett valspråk.»
»En grevekrona med fem spetsar, och under den Cedil amor rebus — ’Kärleken viker för livets skiften.’ Det är grevarnas av Severn valspråk. Den här klockan tillhörde den siste greven, och gavs åt min mors man, en läkare, till att begagnas av honom till min myndighetsålder, då den skulle givas åt mig. Det är min enda arvedel. Den här klockan har styrt engelska rikets intressen i sin tid — praktfulla ceremonier, hovets ståt, furstliga resor och höga herrars sömn. Nu tillhör den er.»
»Men sergeant Troy, inte kan jag ta emot den — jag kan inte!» utropade hon med ögon runda av förundran. »En guldklocka! Vad tänker ni på? Varför skall ni skämta så där?»
Sergeanten drog sig undan för att undvika att
