298
taga tillbaka sin gåva, som hon enträget sträckte emot honom. Bathseba följde efter då han vek tillbaka.
»Behåll den — var så snäll fröken Everdene — behåll den!» sade denne känsloimpulsernas otillförlitlige man. »Att ni äger den gör den tio gånger mera värd i mina ögon. Ett mera plebejiskt ur gör precis samma nytta för mig, och glädjen att tänka på mot vilket hjärta mitt gamla ur pickar — nå, jaså, det får jag väl inte tala om. Det ligger nu i vida ädlare händer än nånsin förr.»
»Men inte kan jag ju behålla det!» sade hon, riktigt sjudande av ängslan. »Åh, hur kan ni bära er åt så där; det vill säga, om ni verkligen menar det! Att ge mig er döde faders ur! och ett så dyrbart se'n! Ni borde inte vara så lättsinnig, sergeant Troy!»
»Jag höll av min far, gott: men jag håller ännu mer av er, och det är ännu bättre. Därför kan jag göra det,» sade sergeanten, med ett så utormordentligt naturtroget härmande av ett uppriktigt tonfall, att det tydligen denna gång inte var helt och hållet hycklat. Hennes skönhet, som han, medan den var lugn, hade prisat på gyckel, hade, då den livats, upprört honom på allvar; och ehuru hans allvar var mindre än hon trodde, var det likväl troligtvis större än han trodde det själv.
Bathseba var uppfylld av upprörd oro, och hon sade med ett halvt misstänksamt tonfall av känsla: »Kan det vara möjligt? Åh, hur kan det vara möjligt, att ni bryr er om mig, och så plötsligt! Ni har
