ju knappt sett mig; jag är kanske inte alls så — så nätt som ni tror. Var nu så snäll och tag det tillbaka; var så god! Jag kan inte och vill inte ta det! Tro mig, ni är alltför frikostig. Jag har ju aldrig varit det minsta vänlig mot er, och varför skall ni då vara så snäll mot mig?»
Ett hycklat svar hade åter legat på hans läppar, men det hejdades igen, och han såg på henne med fängslade blickar. Sanningen var den, att sådan som hon nu stod där — upprörd, ifrån sig, och uppriktig som en dag — förtjänade hennes skönhet så fullständigt alla de lovord han hade gett den, att han var alldeles häpen över sin oförsynthet att ha givit henne dem på skämt. Han sade mekaniskt: »Ja varför?» och fortsatte att se på henne.
»Och mitt arbetsfolk som ser på mig medan jag följer er över fältet, och som undrar. Åh, det är förskräckligt!» fortsatte hon, utan att ana den förvandling hon åstadkom hos honom.
»Först ville jag inte riktigt gärna att ni skulle ta emot det, ty det var mitt enda stackars adelsbrev,» utbrast han rättframt, »men vid min själ, nu menar jag det verkligen. Utan skämt, seså! Neka mig inte den glädjen att ni bär den för min skull! Men ni är för dyrkansvärd för att ens behöva bry er om att vara vänlig, såsom andra.»
»Nej, nej, tala inte så där! Jag har skäl att neka som jag inte kan förklara.»
»Nåja, låt bli då, låt bli,» sade han och tog äntligen tillbaka sitt ur; »jag måste lämna er nu. Och
