Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/302

Den här sidan har korrekturlästs

300

vill ni tala ett ord med mig då och då under de få veckor jag dröjer här?»

»Ja det vill jag. Nej jag vet inte ändå om jag vill! Åh, varför kom ni hit att oroa mig så!»

»Kanhända att jag själv har fastnat i min egen snara. Sådant kan hända. Nå, vill ni tillåta mig att arbeta på era fält?» sade han inställsamt.

»Ja, jag tror nog det; om det gör er något nöje.»

»Fröken Everdene, jag tackar er.»

»Nej, nej.»

»Farväl!»

Sergeanten förde handen till kepin på sin hjässa, hälsade och återvände till den avlägsna gruppen av höbärgare.

Bathseba kunde inte nu trotsa höbärgarnes åsyn. Med hjärtat oroligt klappande av förvirrade sinnesrörelser, het och nära nog gråtande drog hon sig tillbaka hemåt, mumlande: »Åh, vad har jag gjort? Vad betyder det? Jag undrar hur mycket av det som var sanning!»