Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/306

Den här sidan har korrekturlästs

304

då han på grund härav inte observerade henne, för att litet ansa om sina fjädrar. Han kom ner igen med kupan hållen på armslängd ifrån sig, och bakom den följde ett långsträckt moln av bin.

»Så sant jag lever,» sade Troy genom floret, »av att hålla den här kupan så här kan man få en värre armvärk än av en veckas fäktövning.» När manövern var slutförd närmade han sig henne. »Vill ni nu vara så god att lösa mina band och göra mig fri? Jag nästan kvävs av den här silkesburen.»

För att dölja sitt bryderi under det ovana sysslandet med att knyta upp banden kring hans hals sade hon:

»Jag har aldrig sett det där som ni talade om.»

»Vad då?»

»Fäktövningar.»

»Jaså! Skulle ni gärna se dem?» sade Troy.

Bathseba tvekade. Hon hade tid efter annan hört underbara sägner av folk som bodde i Weatherbury, men händelsevis hade bott en tid i Casterbridge i barackernas närhet, om denna sällsamma och härliga vapenlek: fäktövningar. Män och gossar, som genom springor eller över murar hade tittat in på barackgården, återvände med berättelser om huru detta var den mest strålande prakt man kunde tänka sig: ’uniformer och svärd glimmande som stjärnor — här, där och överallt — men allt enligt mått och regler’. Därför uttryckte hon milt vad hon kände starkt:

»Ja; jag skulle bra gärna se dem:»