på Troys besvikelse över att hon inte höll sitt givna löfte, tills hon åter sprang över fältet, klev över banken och följde sin förra kosa än en gång. Nu darrade och flämtade hon bokstavligen över denna sin djärvhet att hava inlåtit sig på ett sådant äventyr; hennes andedräkt kom och gick hastigt, och hennes ögon lyste av oroliga glimtar då och då. Men hon kunde inte stanna. Hon nådde randen av en sänka mitt bland ormbunkarna. Troy stod i dess djup och såg upp emot henne.
»Jag hörde er prassla bland ormbunkarna förr än jag såg er,» sade han, i det han gick upp emot henne och räckte henne handen för att hjälpa henne nedför sluttningen.
Dalsänkan hade formen av en naturligt bildad såsskål, vars övre diameter var omkring trettio fot, och som var grund nog för att tillåta solskenet att nå deras huvuden. Där de stodo i mitten, avgränsades himlen därovan av en cirkelrund synrand av ormbunkar; dessa växte nästan ända ned till sluttningens fot, där de plötsligt upphörde. I medelpunkten inom detta bälte av grönska var dalens botten bevuxen med en tät, mjuk matta av gräs blandad med mossa, så vek att foten till hälften sjönk ned däri.
»Nå,» sade Troy i det han framtog svärdet, vilket, då han höjde det i solskenet, glimmade fram ett slags hälsning, som om det varit ett levande väsen, »först har vi fyra slags hugg åt höger och fyra åt vänster, samt fyra slags stötar åt höger och fyra åt vänster. Jag tycker för min del att infan-
