Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/315

Den här sidan har korrekturlästs
313

»Men ni sade ju innan ni började att det var slött och inte kunde skada mig!»

»Det var för att få er att stå stilla och förvissa mig om er trygghet. Faran att skada er om ni spratt till var alltför stor för att inte tvinga mig att säga er en osanning för att förebygga den.»

Hon ryste. »Jag har varit en tum från döden och visste av ingenting.»

»Nogare angivet, ni har varit på en halv tums avstånd från att bli levande spetsad två hundra nittiofem gånger.»

»Fy! Usch vad ni är grym!»

»Ni var icke desto mindre i fullkomlig säkerhet. Mitt svärd felar aldrig.» Och Troy stack sitt vapen tillbaka i skidan.

Bathseba, överväldigad av hundrade olika sinnesrörelser som härrörde från denna scen, sjönk tillintetgjord ner på en tuva av ljung.

»Nu måste jag lämna er,» sade Troy ömt. »Och jag vågar ta det här och behålla det till minne av er.»

Hon såg honom böja sig ner mot gräsmattan, taga upp den ringlande locken som han hade lösgjort från hennes knollriga huvud, linda den omkring sina fingrar, knäppa upp en bröstknapp i sin rock, och omsorgsfullt gömma den därinne. Hon kände sig vanmäktig att motstå honom eller neka honom att göra det. Han var henne överhuvud alltför stark, och Bathseba kände sig såsom en, som vänder ansiktet mot en uppfriskande vind, men