316
någon karaktärsstyrka att bortkasta. Hennes ovana vid hennes nya situation är en källa till förökad svaghet. Hon har aldrig haft någon övning i att draga fördel av ett sådant förhållande. Svagheten är dubbelt svag då den är ny.
Bathseba var inte medveten om någon slughet i denna sak. Ehuru på sätt och vis ett världens barn, var hon ändå, när allt gick omkring, ett barn av den värld vars dagliga umgängesliv rör sig i dagens klara ljus över gröna gräsmattor, där de omgivande skarorna utgöras av boskap och där mänskovimlets sorl ersättes av vindarnas brus; där en fridfull familj av kaniner eller harar lever på andra sidan av ens trädgårdsmur, där man räknar grannskap med halva socknen, och där man inte är beräknande annat än på torgdagar. Det högre umgängets konstlade tycken och smak kände hon endast föga, och om den medvetna lastens självförnöjda maximer hade hon ej en äning. Om hon själv hade medvetet formulerat sina längst gående funderingar i denna riktning, (men det gjorde hon aldrig), skulle de ha inneburit att hon tyckte att det var trevligare att följa sina impulser än sitt medvetande om det passande. Hennes kärlek var odelad som ett barns, och ehuru varm som sommaren var den frisk som våren. Hennes fel bestod däri, att hon inte gjorde något försök att behärska känslan genom noggrant och förnuftigt övervägande av följderna. Hon kunde visa andra den smala och törniga vägen, men »levde inte såsom hon lärde».
