30
enlighet med sadelns fordringar, vilket man annars knappast kunde vänta av ett fruntimmer, samt begav sig av i trav i riktning åt Tewnell-kvarnen.
Oak var road, kanhända något förbluffad — han hängde upp hatten uti hyddan och begav sig tillbaka till sina tackor. En timme skred förbi, och flickan återvände; nu satt hon ordentligt och hade en säck med kli framför sig. Då hon närmade sig kreatursskjulet möttes hon av en pojke som bar en mjölkstäva — han höll i hästens tyglar medan hon steg av. Pojken ledde bort hästen och lämnade stävan i den unga kvinnans vård.
Snart hördes sakta sprutningar omväxlande med ljudliga sprutningar inifrån skjulet. Det var ljudet av mjölkningen. Gabriel tog den förlorade hatten i sin hand och väntade vid sidan av den gångstig hon måste följa då hon skulle lämna backen.
Där kom hon, med stävan i högra handen hängande i jämnhöjd med hennes knä. Vänstra handen var utsträckt till jämvikt, och tillräckligt mycket av den var blottat för att bringa Oak att önska att händelsen hade ägt rum om sommaren, då hela armen säkerligen hade kommit till synes. Hon hade nu en glad och munter uppsyn, varigenom hon tycktes antyda att önskvärdheten av hennes tillvaro inte kunde sättas i fråga; och detta något egenkära påstående verkade inte stötande, emedan varje åskådare
