318
hade gått ut på en kort promenad genom de omgivande sädesfälten. Det skymde redan, då Oak, som inte hade varit långt ute på fälten den dagen, tog samma väg och mötte henne på hemvägen, helt tankfull, som han tyckte.
Vetet stod nu högt, och stigen var smal; vägen utgjordes sålunda av en formlig urgröpning mellan den omgivande täta säden å ömse sidor. Två personer kunde inte gå i bredd där utan att skada skörden, och Oak steg åt sidan för att låta henne gå förbi.
»Åh, är det Gabriel?» sade hon. »Ni tar en promenad, ni ock. God natt».
»Jag tänkte jag skulle komma och möta er, eftersom det är litet sent,» sade Oak, i det han vände om och började följa tätt efter henne då hon tämligen snabbt hade snuddat förbi honom.
»Tack, men jag är inte orolig av mig.»
»Nej, men här finns nog dåligt folk i närheten.»
»Jag har aldrig mött dem.»
Nu hade Oak, med sin sällsamma rättframhet, ärnat leda talet över på den tappra sergeanten med »dåligt folk» såsom inledning. Men den planen befanns mycket hastigt förfelad, ty det föll honom plötsligt in att det där var ett ganska klumpigt sätt, och alltför rakt på sak att börja med. Han försökte nu en annan utväg.
»Och då den man som självfallet borde komma er till mötes är borta hemifrån — farmare Boldwood, menar jag — nå, då tänkte jag: så går jag då,» sade han.
