Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/326

Den här sidan har korrekturlästs

324

i det blekheten i hennes för ögat oskönjbara ansikte förnams genom röstens darrning. »Stanna inte längre här på gården. Jag vill inte ha er här — ni får gå!»

»Dumheter!» sade Oak lugnt. »Det här är andra gången ni låtsar ge mig respass; och vad skall det tjäna till?»

»Låtsar? Ni får ge er av på ögonblicket — jag tål inte era straffpredikningar! Det är jag som är värdinna här på gården.»

»Ge mig av, jaså — vilka galenskaper ämnar ni prata härnäst? Att behandla mig såsom Per och Pål, fast ni vet att jag för en kort tid sedan hade det lika bra som nånsin ni! Så sant jag lever, Bathseba, det här är för starkt. Ni vet för resten mycket väl att jag inte kan gå bort härifrån utan att allt råkar i en blandning som ni inte kan reda ut på Gud vet när. Med mindre ni åtminstone vill lova att skaffa en förståndig karl som fogde eller inspektor eller nånting. Då går jag genast, bara ni vill lova det.»

»Jag skaffar visst inte någon fogde; jag ämnar fortsätta att vara min egen inspektor,» sade hon med bestämdhet.

»Jaså, jaha; nå, då borde ni vara mig tacksam för att jag stannar kvar här. Hur skulle det gå med gården utan någon annan än ett kvinnfolk att sköta den? Kom bara ihåg att jag inte menar att ni skall känna er stå i någon tacksamhetsskuld till mig. Ingalunda. Vad jag gör, det gör jag gärna. Ibland tycker jag att jag skulle vara så glad som