326
att bli honom kvitt i denna stund. En skepnad tycktes uppstiga ur jorden vid hennes sida. Gestalten var tydligen Troys. Oak ville inte ens ha möjligheten att lyssna, därför gick han åt motsatt håll tills han hade dryga tvåhundra meter mellan de älskande tu och sig själv.
Gabriel gick hem längs kyrkogården. Då han kom förbi tornet tänkte han på vad hon hade sagt om sergeantens dygdiga vana att obemärkt inträda i kyrkan vid gudstjänstens början. I tanke att den lilla dörren till läktaren, som hon syftat på, länge varit helt och hållet obegagnad, klev han upp för den yttre trappa, som ledde dit upp, och undersökte den. Det bleka sken, som ännu spreds från den nordvästra delen av himlen, var tillräckligt att visa, att en murgrönsslinga hade skjutit ut från väggen tvärs över dörren till en längd av mer än en fot och omärkligt fängslade dörrspegeln vid dörrposten av sten. Det var ett oomkullkastligt bevis för att dörren inte hade öppnats, åtminstone inte sedan Troy kommit tillbaka till Weatherbury.
Förra delens slut.
