Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/34

Den här sidan har korrekturlästs

32

betraktade hennes proportioner med en varaktig känsla av välbehag. Att döma av konturerna av hennes övre kroppshalva, måste hon hava en vacker hals och vackra axlar; men sedan hennes barndom hade ingen någonsin sett dem. Om man hade klätt henne i en urringad dräkt, skulle hon hava sprungit bort och dolt sitt anlete i en buske. Ej som skulle hon på något sätt hava varit en blyg flicka; hennes instinkt bjöd henne blott att draga den linje som skiljer det ohöljda från det höljda högre upp än man gör det i staden.

Att flickans tankar överforo hennes ansikte och gestalt så snart hon märkte att Oaks blickar granskade dessa, var naturligt och nästan säkert. Det självmedvetande hon visade skulle ha varit fåfänga om det framträtt litet mera, och högdragenhet om det gjort det en smula mindre. Manliga synstrålar tyckas förorsaka något slags retning i flickors ansikte på landsbygden; hon strök hastigt med handen över sitt ansikte, som om Gabriel hade irriterat dess skära yta genom att verkligen vidröra det, och hennes otvungna later dämpades nu till ett mera behärskat skick. Det var emellertid karlen som rodnade, flickan gjorde det inte alls.

»Jag har hittat en hatt,» sade Oak.

»Den är min,» sade hon, och på grund av sin känsla för proportioner nedtvang hon till ett blott småleende sin lust att skratta högt; »den flög ifrån mig i natt.»

»Klockan ett i morse?»