Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/38

Den här sidan har korrekturlästs

36

Gabriel hade alltid haft reda på, att när elden var tänd och dörren stängd måste ett av dessa draghål stå öppet — man valde för detta ändamål alltid det som låg på läsidan. Han stängde luckan åt lovart och vände sig om för att öppna den andra; vid närmare besinnande tyckte han att han först kunde sitta ner och lämna båda luckorna stängda ett par ögonblick, tills det hade blivit litet varmare i hyddan. Och så satte han sig.

Hans huvud började värka på ett ovanligt sätt; då han trodde att han blivit uttröttad på grund av sin avbrutna sömn under föregående nätter, beslöt Oak att stiga upp, öppna luckan och sedan tillåta sig att ta sig en lur. Men han tog sig en lur utan att ha fullbordat de nödiga förberedelserna.

Hur länge han förblev medvetslös fick Gabriel aldrig reda på. Under de första stadierna av hans återvändande förnimmelser tycktes egendomliga förehavanden äga rum. Hans hund tjöt, hans huvud värkte fruktansvärt — någon drog i hans kläder, händer löste hans halsduk.

Då han öppnade ögonen fann han att aftonen hade övergått till natt med en oväntad hastighet. Den unga flickan med de ovanligt trevliga läpparna och de vita tänderna var bredvid honom. Men mera än så — underbart mera än så! — hans huvud vilade i hennes famn, hans ansikte och hals voro obehagligt fuktiga, och hennes fingrar höllo på att knäppa upp hans krage.

»Vad månne nu står på?» sade Oak halvt omedvetet.