Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/39

Den här sidan har korrekturlästs
37

Hon tycktes road, men i en alltför obetydlig grad för att brista ut i skratt.

»Ingenting alls står på numera,» svarade hon, »eftersom ni inte är död. Det var ett under att ni inte blev kvävd i er hydda därborta.»

»Åh, jaså, hyddan!» mumlade Gabriel. »Jag gav tio pund för den hyddan. Men jag vill sälja den, och sitta under halmtäckta skjul som man gjorde förr i världen, och rulla ihop mig på en halmkärve då jag vill sova! Den spelade mig samma puts ungefär för ett par dar sen!» Gabriel slog för större eftertrycks skull näven i marken.

»Det var inte precis hyddans fel den här gången,» anmärkte hon i en ton som röjde att hon var en hittills okänd företeelse bland kvinnor — en som tänkte en tanke till slut innan hon började yttra den mening som skulle ge uttryck åt den. »Ni borde ha haft tankarna med er, tror jag, och inte burit er så tokigt åt — ni hade lämnat luckorna stängda.»

»Ja, jag borde visst det,» sade Oak frånvarande. Han försökte fånga och värdesätta känslan av att på detta sätt vara ensam med henne, med huvudet mot hennes dräkt, förrän allt detta skulle tillhöra en förfluten tids händelser. Han önskade att hon skulle få erfara hans känslor; men han kunde lika gärna hava försökt att fånga blomdoft i ett nät, som pröva på att i ordens grova nätverk inrymma allt det outsägliga i sina känslor. Och därför förblev han tyst.

Hon lät honom sitta upp, och då började