någonting vackert som stode i harmoni med en sådan bragd; och det ville hon undvika.
»Jag tror ändå att ni har räddat mitt liv, fröken… jag vet inte vad ni heter. Jag känner er tants namn, men inte ert.»
»Jag är lika nöjd med att inte tala om det för er — jag låter hellre bli. Det finns inte heller något skäl för mig att göra det, ni kommer bestämt aldrig att få mycket med mig att göra.»
»Men jag skulle ändå gärna veta det.»
»Ni kan fråga min tant — hon säger det nog.»
»Mitt namn är Gabriel Oak.»
»Jaha, och mitt namn är helt annorlunda. Ni tycks vara vådligt förtjust i ert namn, ni uttalar det med sådan bestämdhet — Gabriel Oak.»
»Ja — det är förstås det enda namn jag nånsin kan få, och därför måste jag hålla det i ära.»
»Jag tycker alltid att mitt namn låter så konstigt och otrevligt.»
»Jag tror att ni lätt kunde skaffa er ett annat.»
»Herre Gud vad ni tycks tro många saker om annat folks angelägenheter, Gabriel Oak!»
»Nåja — fröken, ursäkta mina ord — jag trodde ni skulle tycka om att höra dem. Men jag vet nog att jag inte kan tala så fint språk som ni, om det gäller att göra min tunga till taleman för mitt sinne, så till sägandes. Jag har just aldrig varit så klyftig i mina funderingar, inte. Men jag vill tacka er. Låt mig ta er i hand.»
Hon tvekade, något brydd över Oaks gammal-
