en strimma ljus i denna riktning, och tänkte för sig själv: »Jag skall göra henne till min hustru, eller också blir jag, min själ, en odugling.»
Under hela denna tid brydde han sin hjärna med att tänka ut det ärende han skulle göra sig hos Bathsebas tant.
Han fann sitt tillfälle då en av hans tackor dog, efterlämnande ett levande lamm. En dag med en sommardags utseende och en vinterdags beskaffenhet — en vacker januarimorgon, med ett jämt tillräckligt stycke blå himmel synligt för att locka muntert upplagda mänskor att önska sig mera, och med en tillfällig glimt av silverskimrande solsken, lade Oak lammet i en respektabel söndagskorg, och klev i väg över fälten till fru Hursts — tantens — hus; George, hans hund, följde efter, med en uppsyn av stort bekymmer över den allvarliga vändning herdelivet numera tycktes taga.
Gabriel hade under djupt begrundande betraktat den blåa vedröken, som ringlade sig upp ur skorstenen. Om kvällen hade han i inbillningen följt den ned genom skorstenen till dess ursprungsort — sett spiseln och Bathseba bredvid den — sittande bredvid spiseln i sina ytterplagg; ty de kläder hon burit ute på backen voro på grund av idéförbindelsen inneslutna i hans tillgivenhet jämte hennes person; de tycktes i denna hans kärleks begynnelses tid utgöra en oskiljaktig beståndsdel av den ljuvliga sammansättning som kallades Bathseba Everdene.
