kroppsövningar och elakartade konvulsioner vid åsynen av hans hund George. Hunden brydde sig inte det ringaste om dem; ty han hade hunnit den ålder då man undviker onödigt skällande på grund av en cynisk erfarenhet att det är förspilld andedräkt — han skällde faktiskt inte ens åt fåren, utom för att kalla dem till ordningen, och då med en fullkomligt opartisk uppsyn, såsom ett slags ämbetsutövning, vilken, ehuru besvärlig och impopulär, borde äga rum då och då för att skrämma hjorden till dess eget bästa.
En röst hördes bakom några lagerbuskar, där katten sökt sin tillflykt:
»Stackars lilla kisse! Var där en stor otäck hund, som ville döda den? — ville den det? stackars snälla lilla missekatten!»
»Ber om ursäkt,» sade Oak åt rösten; »George gick bakom mig med ett så fredligt humör som helst.»
Nästan förrän han avslutat meningen, greps Oak av en misstanke om, till vems öron han riktat sitt svar. Ingen visade sig, och han hörde vederbörande draga sig tillbaka ur buskarna.
Gabriel funderade, och det så djupt att små rynkor uppstodo i hans panna av bara begrundande. Där slutet på ett samtal lika väl kan framkalla en väsentlig förändring till det sämre som till det bättre, framkallar varje avvikelse från det uppgjorda programmet för början en pinsam förkänning av ett misslyckande. Oak gick litet försagt fram till dörren: hans på för-
