Vet ni om hon har fått nå'n annan ung man som hänger efter henne alls?»
»Låt mig fundera,» sade fru Hurst, och rörde onödigtvis om i elden. »Ja — herre jesses, nog hänger ju många efter henne. Ser ni, herr Oak, hon ser ju så bra ut, och mycket bildad är hon också — en gång var hon nära att bli guvernant, men så var hon för vild. Inte för att någon av hennes unga män nånsin kommer hit — men herre gud, efter kvinnans natur måste hon ju ha ett dussin av dem!»
»Det var ledsamt det,» sade farmaren Oak och betraktade sorgset en spricka i stengolvet. »Jag är bara en vanlig karl, jag, och min enda utsikt var att vara den första som kom… Nåja, då tjänar det till ingenting att jag blir här och väntar, för det var allt jag hade att säga, och då lagar jag mig väl av hemåt igen, fru Hurst.»
När Gabriel hade gått omkring ett par hundra meter långs backen, hörde han ett »hoj hoj!» ljuda bakom sig i en gällare ton än man vanligen får höra det, då det ropas över ett fält. Han såg sig om och varseblev en flicka som rusade efter honom, viftande med en vit näsduk.
Oak stod stilla, och flickan kom närmare. Det var Bathseba Everdene. Gabriels färg blev allt rödare; hennes var redan röd, efter vad det framgick, inte av sinnesrörelse, utan av springande.
»Herr Oak — jag —» sade hon, och tystnade då andedräkten tröt, i det hon kom fram och
