48
ställde sig mitt framför honom, med nedböjt ansikte och med handen tryckt mot sidan.
»Jag var just på besök för att råka er,» sade Gabriel, innan hon hunnit säga något mer.
»Ja, jag vet det,» sade hon, flämtande som en andtruten liten fågel, och med ansiktet rött och fuktigt efter hennes ansträngningar, liksom ett kronblad av en pion innan solen torkat upp dess dagg. »Jag visste inte att ni hade kommit för att be att få mig — då skulle jag genast ha kommit in från trädgården. Jag sprang efter er hit för att berätta — att min tant nog tog miste då hon skickade bort er från att slå för mig —»
Gabriel strålade upp. »Jag är ledsen att ni har fått springa så fort, min vän,» sade han, med en känsla av tacksamhet för stundande gunstbevis. »Vänta litet och hämta andan.»
»— Det var nog ett misstag — av tant, när hon sade att jag redan hade en ung man,» fortsatte Bathseba. »Inte har jag alls någon fästman — och jag ämnar aldrig ta någon heller, och jag tyckte att såsom det nu är med kvinnor, så var var det mycket illa att skicka er bort och inbilla er att jag hade flera.»
»Nå verkligt sant, jag är glad att höra det där!» sade farmaren Oak, och smålog ett av sina speciella leenden, och rodnade av glädje. Han sträckte ut sin hand för att taga hennes, — hon hade nu lättat sitt styng genom att trycka den mot sin sida, och nu var den så täck, där den låg pressad mot hennes hjärta för att hejda dess
