tankfullt mot fjärran, bort från det håll där Gabriel stod.
»Jag kan nog ställa det trevligt för er,» sade han, talande till hennes nacke, tvärsöver busken. »Ni skall få ett piano om ett år eller par — de har nog piano på flere gårdar här nu — och jag skall öva riktigt flitigt på min flöjt, så att vi kan spela tillsammans om aftnarna.»
»Ja, det skulle jag nog tycka om.»
»Och så skulle vi ha en så'n där liten tio punds vagn för att fara till torget — och vackra blommor — och fåglar — höns menar jag, för att de tjänar till något,» fortsatte Gabriel, för att upprätthålla jämvikten mellan poesi och prosa.
»Det skulle nog vara trevligt.»
»Och en drivbänk för gurkor — som hos herrskapsfolk.»
»Ja.»
»Och när vigseln är över, kan vi sätta in den i tidningarna bland giftermålsnotiser.»
»Det skulle jag nog tycka mycket om!»
»Och när barnen blir födda också — vart enda ett av dem! Och hemma vid brasan, så har ni mig där var gång ni behöver mig, och när jag behöver er har jag er där också.»
»Tyst nu, och var inte rå!»
Hon såg bekymrad ut, och hon teg en stund. Han tittade ihärdigt på de röda bären mellan dem, och tittade på dem så ordentligt, att järnek och frlerl aiit sedan dess stodo i oupplöslig tanke-
