Oak drog en djup och hederlig suck — vars uppriktighet ingalunda förringades därav att den, liksom vindens suck i en furumo, nära nog förnams som en rubbning i atmosfären. »Varför vill ni inte ha mig?» sade han vädjande och begav sig runtom järneksbusken för att komma bredvid henne.
»Jag kan inte,» sade hon och drog sig undan.
»Men varför inte?» envisades han och stannade Lill sist mitt för busken och henne, förtvivlande om att någonsin hinna henne.
»För att jag inte älskar er.»
»Ja men —»
Hon behärskade en gäspning, så att den blev harmlöst liten och knappt föreföll stötande alls. »Jag älskar er inte,» sade hon.
»Men jag älskar er — och för min del är jag nöjd med att ni tycker bra om mig.»
»Usch, herr Oak! — det skulle just bli vackert! Då skulle ni förakta mig.»
»Aldrig,» sade herr Oak, så allvarsamt att han tycktes bäras av kraften av sina ord tvärsgenom busken och i hennes armar. »Jag kommer aldrig att göra mer än en sak i detta livet — en sak som är säker — och det är att älska er, och längta efter er — och sakna er, tills jag dör.» Hans röst bävade av uppriktig känsla nu, och hans bruna händer skälvde synbart.
»Jag tycker nog att det är rysligt orätt att inte ta er när ni känner det så där djupt! sade hon litet nedslaget och såg sig hopplöst om efter
