»Nå, varför kommer ni då hit och stör mig?» sade hon nästan ond, om inte riktigt, och en röd fläck framträdde allt tydligare på vardera av hennes kinder.
»Jag kan inte göra vad jag tycker vore —»
»Rätt?»
»Nej, klokt.»
»Nu erkände ni någonting, herr Oak,» utropade hon med ännu större högdragenhet, och skakade föraktfullt på huvudet. »Tror ni att jag kan gifta mig med er efter det här? Inte så vitt jag kan förstå det!»
Han inföll lidelsefullt: »Men så missförstå mig då inte så där! Därför att jag är uppriktig nog att medge att jag tänker på saker som varenda karl i mitt ställe skulle ha kommit att tänka på, så blir ni röd i ansiktet och börjar bli arg på mig. Det är ju bara dumheter att ni inte skulle vara god nog åt mig. Ni talar som en fin dam — hela socknen har reda på den saken, och er onkel i Weatherbury är en storbonde, det har jag hört — mycket större än jag nånsin blir. Får jag inte hälsa på i afton, eller vill ni komma och spatsera med mig på söndagarna? Jag begär inte att ni skall besluta er genast, om ni hellre vill vänta.»
»— Nej — nej, jag kan inte. Var inte envis längre — var inte det. Jag är inte kär i er — och då skulle det ju vara tokigt,» sade hon med ett skratt.