nom såsom farmare och avsluta sin fråga med »Sir». Han svarade ständigt:
»Jag söker plats för mig själv — som fogde. Känner ni någon som behöver en?»
Gabriel var blekare nu. Hans ögon voro tankfullare och hans ansiktsuttryck sorgsnare. Han hade gått igenom en prövning, och den hade givit honom mera än den fråntagit honom. Han hade sjunkit ner från sin blygsamma värdighet som herdekonung till själva dygroparna vid Siddim[1]; men han hade förvärvat ett värdigt lugn som han aldrig förut hade känt, och denna likgiltighet mot ödet, vilken ofta kan göra en man till en skurk, men som utgör grundvalen för en upphöjd karaktär om han inte ger vika. Och sålunda var förnedringen vorden hans upphöjelse och hans förlust en vinning.
På morgonsidan hade ett kavalleriregemente lämnat staden, och en sergeant och hans patrull hade trummat efter rekryter genom de fyra gatorna. Då dagen nalkades sitt slut och han ännu inte hade fått någon anställning, önskade Gabriel nästan att han hade anslutit sig till dem och begett sig av för att tjäna kung och land. Trött att stå där på torget, och utan att bry sig mycket om vad slags arbete han fick lägga hand vid, beslöt han att erbjuda sig till något annat slags tjänst än en fogdesyssla.
Alla farmare tycktes behöva fårherdar. Får-
- ↑ 1 Mos. 14 kap., 10 v. Ö.a.
