»På vems gård var ni senast?»
»Min egen.»
Detta svar verkade oföränderligen liksom en kolerapanik. Den frågande fararmen drog sig alltid undan med en tveksam skakning på huvudet. Gabriel, liksom hans hund, var alltför utmärkt för att inge förtroende, han kom aldrig förbi denna punkt.
Det är tryggare att begagna sig av varje utsikt som självmant öppnar sig, och rätta sitt tillvägagående efter omständigheterna, än att tänka ut en fulländad plan för sitt liv och vänta på ett tillfälle att genomföra den. Gabriel önskade att han inte hade fastslagit sin egenskap av fårherde, utan hade hållit sig beredd att mottaga vilken syssla som helst som kunde erbjudas vid marknaden. Skymningen föll på. Några muntra karlar visslade och sjöngo vid kornboden. Gabriels hand, som redan en stund hade legat sysslolös i hans herdetröjas ficka, snuddade vid hans flöjt, som han förvarade där. Här var ett tillfälle att praktiskt utöva sin dyrt förvärvade visdom.
Han framtog sin flöjt och började spela »En jockey for till marknaden» med tonen hos en karl som aldrig har känt ett ögonblicks bekymmer. Oak kunde blåsa flöjt så ljuvligt som en arkadisk herde, och ljudet av de välkända tonerna livade hans eget sinne lika väl som åhörarnas. Han spelade muntert på, och inom en halvtimme hade han förtjänat så mycket kopparslantar, att de
