72
Han åt upp sina sista skivor fläsk och bröd, drack ur den ciderflaska han varit försiktig nog att medtaga och klev in i den övergivna forvagnen. Här bredde han ut hälften av höet såsom en bädd och — så gott det gick i mörkret — drog andra hälften därav över sig såsom täcke, höljde in sig helt och hållet, och kände sig, fysiskt talat, så bekvämt installerad som han någonsin varit det i sitt liv. Sitt inre vemod kunde en sådan karl som Oak — vars själsliv var vida vaknare än de flesta hans gelikars — inte helt och hållet bannlysa, då han genomgick den föreliggande ledsamma sidan i sitt livs historia. Sålunda, ruvande över sina olyckor i kärlek och fåravel, slumrade han in, ty fårherdar ha den fördelen gemensam med sjömän att de kunna besvärja fram sömnens gud i stället för att invänta honom.
Då han rätt plötsligt vaknade, efter en sömn vars längd han omöjligt kunde uppskatta, fann Oak att vagnen var i rörelse. Han fördes längs landsvägen med en fart som var ganska rask för ett fordon utan fjädrar, och under oangenäma kroppsliga betingelser, ty hans huvud slog virvel mot vagnens botten såsom en trumpinne. Han urskilde nu samtalande röster, vilka kommo från vagnens främre del. Hans bekymmer över detta dilemma (det skulle ha varit oro ifall han varit bland de lyckligt lottade i samhället, men olyckan är ett präktigt bedövningsmedel mot oro för ens egen person) ledde honom att försiktigt titta fram ur höet, och det första han varse-
