blev var stjärnhimlen ovanför honom. Karlavagnen stod ungefär lodrätt över polstjärnan, och Gabriel drog härav den slutsatsen att klockan måtte vara omkring nio — med andra ord, han hade sovit två timmar. Denna lilla astronomiska beräkning verkställdes utan särskild ansträngning, och medan han i smyg sökte få reda på i vems händer han hade råkat.
Ett samtal pågick, och det fortsattes så här:
»Det må vara hur som helst med den saken, nog är hon ändå en nätt och vacker mänska vad utseendet beträffar. Men det är ändå bara skinnet hos kvinnan, och de där nätta flickorna kan vara djäkligt högfärdiga inombords.»
»Jojo — så torde hon nog vara, Billy Smallbury — så torde hon nog vara.» Detta yttrande var mycket uppskakat till sin inre natur, och ävenledes till sin yttre beskaffenhet, ity att forvagnens skakande inte bidrog att göra den talandes röst jämnare och lugnare. Den talande var den som höll i tömmarna.
»Hon är ett mycket fåfängt fruntimmer — så påstås det både här och där.»
»Så så. Om det är på det sättet med den saken, så kan jag inte se henne i ansiktet. Jösses, inte jag — he he he! En så försagd karl som jag är!»
»Jo — hon är mycket fåfäng. De säger att var enda kväll när hon går till sängs så tittar hon sig i spegeln för att se till att nattmössan sitter prydligt.»
