74
»Och då är hon ändå ogift. Herre du öde!»
»Och så kan hon spela piano, säger de. Kan spela så bra att hon kan få en psalm att låta lika vackert som den allra gladaste skojvisa man kan önska sig.»
»Säger ni det? Det blir ju en trevlig tid för oss, jag känner mig riktigt som en ny mänska! Nå, betalar hon bra?»
»Det vet jag inte, mäster Poorgrass.»
Under det han lyssnade till dessa och andra liknande anmärkningar, flög en vild tanke genom Gabriels hjärna, att de möjligen talade om Bathseba. Men det förelåg intet skäl för en sådan förmodan; vagnen for visserligen åt Weatherbury till, men kunde ju också fara vidare på andra sidan, och den kvinna de syftade på tycktes äga någon gård. De voro nu tydligen alldeles i närheten av Weatherbury, och för att inte i onödan skrämma de talande, slank Gabriel osedd ned ifrån vagnen.
Han vände sig mot en öppning i häcken, som befanns vara en grind, och sedan han klivit över den, satte han sig ned att tänka efter, om han skulle söka ett billigt nattkvarter i köpingen, eller förskaffa sig ett ännu billigare genom att lägga sig under någon hö- eller kornstack. Det raspande bullret av vagnshjulen dog bort. Han ämnade fortsätta sin vandring, då han till vänster om sig varsnade ett underligt sken — det syntes på omkring en halv miles avstånd. Oak betraktade skenet, och det tilltog. Elden var lös någonstans.
