Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/77

Den här sidan har korrekturlästs
75

Gabriel klev ånyo opp på grinden och hoppade ned på andra sidan, ner på något som befanns vara upplöjd jord, samt sprang tvärsöver fältet rakt mot elden. Branden vidgade sig inför hans ögon, både därför att han närmade sig den och för att den verkligen tilltog, och vid dess sken såg han då han kom närmare konturerna av halmbingar därinvid, upplysta med den yttersta tydlighet. En upplagsplats för halm utgjorde eldens ursprung. Hans trötta anlete började nu färgas av en praktfull orangefärgad glöd, och hela framsidan av hans herdetröja och damasker pryddes av ett dansande skuggmönster av törnkvistar — ljuset nådde honom genom en lövlös häck som låg mellan honom och elden — och den metalliska kroken på hans herdestav sken silverblank uti samma strålars rikedom. Han kom upp till den avgränsande häcken och stannade för att hämta andan. Det föreföll som om stället vore fullkomligt utblottat på varje slags levande invånare.

Elden höll på att breda sig ut från en lång halmbinge, som redan var så angripen att det var otänkbart att rädda den. En binge brinner annorlunda än ett hus. Då draget blåser vinden inåt, försvinner den brinnande delen av byggnaden helt och hållet, såsom smältande socker, och ytterlinjen går förlorad för ögat. En hö- eller vetebinge, om den är väl packad, kan emellertid motstå branden under en lång tid, om den börjar utifrån.

Den binge som Gabriel hade för sina ögon